dagen då Adele föddes.

I Adele,
Eftersom Adele blir 1 månad idag så är det väl ett perfekt tillfälle att skriva min förlossningsberättelse. ♥
Så jag tänker försöka dela med mig av en av de allra lyckligaste dagarna i mitt och J:s liv.
 
Den 6:e augusti vaknade både jag och J med fjärilar i magen samtidigt som vi kände en ovisshet när vi lämnade Elsa hos sin farmor och farfar väldigt tidigt på morgonen. Vi hade nämligen tid på förlossningen i Gävle för en eventuell igångsättning ( eftersom vi gjorde en viktuppskattning en vecka tidigare och då beräknades Adeles vikt till 4400 gram ) så de tyckte inte att jag skulle gå mer än 8 dagar över tiden eftersom hon skulle bli så himla stor då. Så tanken på att vi förmodligen inte skulle få åka hem förrän vi hade fått vår lilla bebis var alldeles underbar, och samtidigt lite skrämmande. Att veta. ♥
 
Så när vi kom till förlossningen fick vi vänta i korridoren en stund tills en barnmorska kom och hämtade oss och frågade om vi ville få barn inom de närmsta 48 timmarna samtidigt som hon skrattade lite. :) Och hon fick två nervösa skratt tillbaks från mig och J. ♥ Haha.
Då fick vi ett litet rum där jag fick ligga kopplad till en ctg. Efter en halvtimme kom en läkare och undersökte mig: bebisen var fixerad, tappen var mjuk och jag var öppen 1 centimeter. Och det var ett stort framsteg från förra veckans undersökning så det kändes fint att veta att hon åtminstone var lite förberedd på att komma till världen. :) hihi.
Och efter läkarundersökningen frågade de om vi var beredda på att bli igångsatta och sen fick vi förklarat för oss hur det skulle gå till och vad vi kunde förvänta oss. :) Och efter det blev vi lämnade ifred en liten stund. ♥
 
Och vi log bara mot varandra, jag och J - överlyckliga och samtidigt lite rädda - det var verkligen sant, vi skulle få se vårt andra barn inom 48 timmar. ♥
 
Sen kom barnmorskan tillbaks med mitt armband, eftersom jag nu blev inskriven, och en liten tablett, en vagitorium, som jag fick för att tappen skulle mjukas upp ännu mer och så småningom utplånas - och hon förklarade att en del kunde få sammandragningar väldigt fort efter den här tabletten medans andra kunde behöva en till tablett innan det började hända något. Och efter att jag hade fått tabletten skulle jag ligga still med ctg:n en timme för att tabletten skulle lösas upp ordentligt och efter det fick jag mer än gärna promenera omkring på sjukhuset för att underlätta förlossningen. :)
Och vi hade en himla tur och fick en tv på rummet, så J låg bredvid mig och tittade på OS, haha, och vi väntade på att det skulle hända något. ♥
 
Efter en timme, när klockan var ungefär tjugo i elva, så tog vi en liten promenad på sjukhuset - upp och ner för trapporna, haha - och sen stannade vi till utanför entréen där vi ringde våra närmaste och berättade vad som hände. Och alla tänkte på oss och såg framemot att få veta när hon hade fötts. ♥
Sen hoppade vi uppför trapporna tillbaks till förlossningen där vi åt lite lunch innan vi tog en liten promenad till. Och när klockan var ungefär ett så började jag känna lite sammandragningar, men ingen som gjorde ont, men det kändes väldigt bra att det hände någonting iaf. ♥
Under dagen så skrattade och pratade vi och J var så söt, han gick ner till kiosken och handlade godsaker som han vet att jag älskar, hihi. ♥ Allt för att hålla mig glad. Heh. ;)
 
Tiden gick, långsamt, och vi gick promenader och vilade om vartannat, OS stod för underhållningen samtidigt som mina sammandragningar kom oftare och började bli starkare. :) Och 6 timmar efter att jag fått den första tabletten så var det dags för ytterliggare en undersökning och därefter fick jag ännu en tablett.
Klockan fem hade jag legat stilla i sängen med ctg:n en timme och efter det så tror jag inte att vi promenerade något mer - utan vi höll oss på vårt rum. Efter en timme ( tror jag ) så började mina sammandragningar kännas som riktiga värkar, jag började få riktigt ont när de kom och var tvungen att andas mig igenom dem. Och J var lika underbar som när Elsa föddes, han masserade mig hela tiden, höll om mig när jag behövde det och sa fina saker till mig. ♥ Underbara, älskade.
 
Eftersom jag inte alls räknade med att få se vår lilla prinsessa förrän på tisdagen så tänkte jag att det kunde vara bra att få ett lavemang ( och slippa tänka på toalettbesök mitt i alla värkar ) och jag bad såklart om det. Så innan barnmorskan hjälpte mig med det så undersökte hon mig och vi fick veta att jag var öppen 3 centimeter, vilket kändes lite tråkigt men det gjorde bara att jag kände mig ännu mer säker på att vi inte skulle få se vår prinsessa förrän på tisdagen. 
Det var vid halv åtta som jag fick lavemanget och den närmsta halvtimmen låste jag in mig på toaletten ( som för övrigt låg precis bredvid dagrummet på förlossningen, där det självklart satt ett par och tittade på tv när jag var tvungen att gå dit, haha - så jag skrattade lite för mig själv där inne på toaletten ) och när jag kom tillbaks till J så fick han fortsätta massera mig när jag andades och tillslut grät mig igenom värkarna. Och jag minns att jag sa till Johan att jag inte skulle klara av det här, och att det gjorde så jävla ont. Och han masserade, kramade mig, pussade mig och stöttade mig på ett helt otroligt vis. Och då älskade jag honom så himla mycket, samtidigt som jag hatade honom, allt var ju hans fel. heh. ♥
 
Och någonstans i mina jobbiga värkar med tårar och andning så ringer J på barnmorskan eftersom han tycker att värkarna kommer alldeles för tätt inpå varandra och jag verkar ha så himla ont så han tror att det närmar sig. Jag hade minuterna innan sagt att han inte behövde ringa på henne, att jag klarade mig och att det var långt kvar, men man tänker inte så klart när man ligger där och har ont, ont, ont. ♥
Så vår fina barnmorska Anneli hjälper mig att sakta men säkert ta mig till en förlossningssal, mellan alla värkar och J tar våra väskor och följer med. ♥ Väl inne i förlossningssalen så pratar barnmorskan om smärtlindring, bl.a. ryggmärgsbedövning och jag säger att jag inte funderat på det ( med Elsa hade jag inte tid att ta det ). Sen hinner vi inte prata så mycket mer, det är alldeles för tätt mellan mina värkar och eftersom jag står upp hjälper tyngdkraften till ytterliggare och jag har svårt att röra mig, så jag får hjälp att byta om till en av de vackra vita skjortorna man får på förlossningen, hehe. Och jag hör hur Anneli pratar med Johan om att det verkar vara bra krut i mina värkar, för att citera henne. Sen erbjuder hon mig lustgasen och tack och lov så fungerar den så mycket bättre den här gången, den tar udden av värkarna ( som ändå är alldeles olidliga vid den här tidpunkten ) och sen undersöker hon mig igen och berättar att jag är öppen 6 cm och att hon tänker ta hål på hinnorna. Och då var klockan tre minuter i nio och J säger gång på gång hur otroligt duktig jag är, och att snart är vår bebis här. ♥
Han kysser mig mellan värkarna och håller min hand, min underbara man. ♥ Jag älskar, älskar, älskar dig.
 
Tio över nio så börjar det trycka på neråt och då minns jag smärtan från Elsas förlossning och ångrar mig nästan. Ont, ont, ont - jag tror att jag gör illa J när jag håller honom i handen under värkarna. ♥
( om jag då bara visste hur lycklig jag skulle bli 6 minuter senare )
 
Samtidigt som det börjar trycka på neråt så undersöker barnmorskan mig igen och när hon förstår att jag är öppen tio centimeter och har krystvärkar så blir det bråttom. Hon hämtar in två barnmorskor till och alla ser lika förvånade ut över att det alldeles snart föds en liten bebis. ♥
Efter några små krystvärkar där jag egentligen inte trycker något själv så kommer det en ordentlig krystvärk som gör att jag får trycka ordentligt ( vilket jag egentligen inte vill, eftersom det gör så sjukt ONT ) och J håller mig hårt i handen och hjälper mig så gott han kan. ♥ Och barnmorskorna stöttar mig, oss.
Jag skriker en liten stund, för att sen bli tyst och trycka den där sista lilla biten innan Anneli säger åt mig att vänta ( och då svider det och gör jävligt ont ) och så berättar hon att bebisen har mycket hår. ♥
Och det är den lilla meningen, att vår älskade lilla bebis har myckert hår, som gör att jag står ut med den oerhörda smärtan. ♥
Efter vad som känns som en evighet så får jag en till värk och jag behöver nästan inte trycka alls förrän hennes huvud glider ut och sen får jag upp henne på bröstet och lyckan är total. ♥
Åh, vad jag gråter ( både av smärta och av glädje ), att få en kyss av en tårögd J, som fortfarande håller mig i handen, som berättar hur himla duktig jag är och att han älskar mig gör mig om möjligt ännu lyckligare. ♥
Där ligger hon, vår andra lilla prinsessa, och tittar på mig. Och J står bredvid, han kysser mig och berättar att jag har varit så duktig. Och jag kan se i hans ögon att han är så himla stolt över mig, oss, vår familj. ♥
 
 
Det är helt omöjligt att beskriva den kärlek och alla känslor som vimlar omkring inombords vid den stunden. Och återigen, att se kärleken i J:s ögon när han håller lilla Adele är något av det finaste som finns, och alldeles, alldeles underbart underbart. ♥

  
Skrivet av: Anonym
I   Blogg: http://elinenberg.blogg.se

Sååå fin berättelse men samtidigt väldigt skrämmande "ont, ont, ont" Uscha. Jag vågar nog aldrig skaffa barn hehe ;)

Skönt att allting gick bra :)

Skrivet av: Camilla
I

Åh vad fint. Nu gråter jag.. Mys!!!

Skrivet av: Malin (Mamma till Iza och Hugo)
I   Blogg: http://mallaneriksson.blogg.se

Vad fint! ❤
Kram




Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din mejladress: (visas ej)

Adressen till din blogg:

Dina ord: