det är säkert många som vill läsa min förlossningsberättelse. :) så jag tänkte försöka dela med mig av den bästa dagen i mitt o johans liv. ♥

klockan 04.20 den 26:e november 2009 vaknade jag av att jag hade grymt ont i magen. o jag trodde först att det var för att jag var så enormt kissnödig som jag fick den där enorma sammandragningen, o gick upp för o kissa.
försökte somna om men vaknade tio minuter senare av ytterligare en värk/sammandragning. o sådär höll det på i några timmar, till o från var tionde, femtonde minut. o jag slumrade till mellan värkarna o försökte intala mig själv att det inte alls var på riktigt o att det snart skulle gå över.
klockan åtta åkte johan till jobbet o jag hade inte sagt något till honom om att jag trodde att jag hade värkar, eftersom jag fortfarande inte vågade tro att det kanske var på gång. :) hihi. men efter att ha fått en värk som gjorde ögonen tårfyllda så ringde jag honom o berättade att jag trodde att jag kanske hade värkar, men sa att jag skulle avvakta en stund o ringa tillbaks om jag ville att han skulle komma hem.
en timme senare så lämnade jag min bil på verkstan o pappa skjutsade tillbaks mig hem, o under den korta bilfärden hade jag några värkar o pappa började hoppas att hans barnbarn snart skulle komma. :)
samtidigt ringde jag johan o bad honom komma hem. o normalt sett tar det ungefär 40 minuter för honom o köra hem men nu tog det ungefär tjugo minuter. :) även om jag fortfarande sa att jag inte vågade tro att det var på riktigt. heh.
promenader sägs ju ska påskynda hela förloppet så jag gick ut till parkeringsplatsen o mötte honom o när vi kom tillbaks till lägenheten så letade vi upp en värktimer på internet o sen var det bara o försöka klocka värkarna, som började bli mer intensiva, så att jag hade svårt o stå still när de kom. o johan, min underbaring, masserade min rygg när värkarna kom o hjälpte mig igenom dem.
o när värkarna hade kommit med jämna mellanrum på ungefär 4 minuter, o hållt i sig i ungefär en o en halv minut i en timmes tid så ringde jag förlossningen i gävle o berättade att vi tänkte åka in nu o samtidigt gick johan o hämtade bilen o sen bar det av mot gävle.
vi ringde vår nära o kära o berättade att vi var påväg till förlossningen o alla blev lika glada för vår skull o höll nog tummarna rätt hårt de närmsta timmarna. :)
under bilresan till gävle blev värkarna ännu mer intensiva o kom med ungefär 2-3 minuters mellanrum o jag kunde inte prata under tiden o johan körde så fort han bara kunde. o han började inse att det var på riktigt, även om jag fortfarande hävdade att det kanske inte var så. heh.
väl framme i gävle parkerade vi o sen var det bara o försöka gå från parkeringen till förlossningsavdelningen, vilket var lättare sagt än gjort - att försöka ta sig uppför en lång trapp o sen dessutom över vägen var ett himla krångel. med värkar som kom titt som tätt o gjorde mig mer eller mindre förlamad. men jag brydde mig inte alls om att folk tittade på mig när jag nästan vek mig dubbel o hängde i johans armar med tårar i ögonen. oh min älskade, älskade johan.
inne på förlossningen tog de ctg på mig en halvtimme o sen kände en barnmorska efter hur långt jag kommit o till min enorma lättnad sa hon att jag var öppen 5 centimeter. jag hade tydligen gjort ett enormt jobb hemma.
när hon väl sa de orden; du är öppen 5 centimeter. det var först då vi verkligen insåg att det var på riktigt, vår älskade bebis ville komma ut nu. jisses, tanken var svindlande. o johan höll min hand o pratade med mig mellan värkarna o sa att jag var så duktig.
barnmorskan erbjöd mig ett varmt bad som smärtlindring o det tackade jag ja till o vi fick komma in i ett mysigt rum med lugn musik, lavendeldoft o tända ljus. jag kröp ner i det varma vattnet o all smärta var som bortblåst i någon minut tills nästa värk gjorde sig påmind.
under den halvtimmen som jag låg i badkaret så blev värkarna tuffare o tuffare, o jag försökte andas igenom dem o det kände som om jag försöka andas ut luften hela vägen ner till tårna varje gång o johan höll min hand o sa fina ord hela tiden. älskade j.
tillslut kunde jag inte slappna av alls, trots det varma vattnet, så jag fick hjälp upp av johan o han torkade mig torr o hjälpte mig på med den vita långa skjortan som förlossningspersonalen hade lagt fram till mig.
därefter gick vi tillbaks till det rum vi skulle föda vårt barn i, o vi blev lämnade ifred en stund. o värkarna som var sjukt intensiva fick mig o gråta ibland o johan masserade, kramade o pussade mig under tiden.
en stund senare kom en barnmorska o kände efter hur långt jag kommit o denna gång var jag öppen 8 centimeter o det var för sent för någon annan smärtlindring än lustgas. hon visade mig hur jag skulle använda lustgasen, som mest gjorde mig illamående o yr.
tiden gick o värkarna blev intensivare o intensivare o johan baddade min panna med en kall o blöt handduk o höll min hand o pratade lugnade i mitt öra.
o han var mitt allra bästa stöd, trots att jag flera gånger sa att jag ville gå hem, att jag inte skulle klara av det här o att det gjorde så himla ont. han sa att jag var så duktig o att jag visst skulle klara av det här. älskade underbara johan, utan dig hade jag aldrig klarat av det. ♥
nu hade vårt barn kommit så pass långt ner att det var svårt att avläsa hjärtljuden via ctg:n på min mage så de fäste en liten elektrod på bebisens huvud.
fem minuter över tre så var jag öppen tio centimeter o det började trycka på enormt neråt när värkarna kom. o trots att det gjorde ondare så var det himla skönt o få göra något när värkarna kom, istället för o bara andas o låta dem göra sitt. så jag krystade.
smärtan blev överväldigande när huvudet kom längre o längre ner, det brände o sved till tusen. o nu såhär i efterhand har johan berättat att jag fick till en del djävulsvrål under tiden som jag krystade. jag tog verkligen i för kung o fosterland.
bebisens hjärtljud gick ner lite väl mycket när jag hade värkar så de bad mig o lägga mig på sidan för o underlätta för bebisen. men det hjälpte inte så jag fick lägga mig på rygg igen o det kom in två läkare o de berättade att de skulle använda sugklocka för o hjälpa bebisen o komma ut lite fortare.
varken jag eller johan hann reflektera speciellt mycket över det förrän de fäste klockan på bebisens huvud o väntade på min nästa värk, o det märktes att de hjälpte till för det gjorde betydligt ondare o trycket ökade enormt.
ett tag trodde jag att jag sprack helt o hållet, o smärtan var helt olidlig o jag vet inte hur mycket jag skrek, o det var medan bebisens huvud stannade till strax innan h♥n skulle komma ut. men det gjorde ju enormt mycket ondare eftersom de hjälpte till o drog med sugklocka o med enbart lustgas som smärtlindring.
under hela den här tiden kände jag johans hand i min o hörde hans underbara röst.
tillslut kände jag att bebisens huvud kom ut, o sen den ena axeln efter den andra o sen låg hon där på min mage. vår underbar Elsa. ♥ blodig o lite lätt blå, o eftersom hon svalt väldigt mycket fostervatten så försvann de med Elsa utanför förlossningsrummet o johan följde med dem. de skulle suga bort fostervattnet o torka rent henne lite.
det gick fort o jag hade bara hunnit hämta andan innan johan kom tillbaks in genom dörren med ett litet knyte i famnen. vårt barn, vårt underbara lilla mirakel som vi väntat så himla länge på.
glädjetårarna rann nerför mina kinder när jag tittade på de två människorna som jag älskar mest av allt i hela världen. ♥ att se kärleken i johans ögon när han tittade ner på Elsa. obeskrivligt o helt underbart. ♥