jag vill nästan inte ens skriva om det, känner mig så himla elak.
idag när jag åkte hem från jobbet o närmade mig bollnäs så märker jag helt plötsligt att det är något annorlunda på vägen framför mig - o sen ser jag att det är en andfamilj - en mamma o fem små andungar.
o jag bromsar så mkt jag bara kan men en av de små andisarna hinner inte över vägen så jag hör ett klonk under bilen o i backspegeln ser jag att en andunge ligger kvar på vägen.

tårarna var nära - gud så elak jag känner mig.
 
ringde johan o var lite smått hysterisk,. men han försökte inbilla mig att det inte var mitt fel, han sa att jag kunde ju inte göra annat när jag dessutom fick möte, o andfamiljen var helt enkelt på fel ställe vid fel tidpunkt.
men jag känner mig fortfarande elak, stackars stackars andis.